kulochstrul

Jag fattar inte hur vissa människor tänker, jag förstår bara inte.

Hur vissa bara kan tänka på sig själva jämt, alltid sätta sig själva först, aldrig skänka en tanke på hur andra uppfattar saker man gör eller säger. Det är inte bara en person, dom är många, många som tydligen inte klarar av att ge en annan människa lite vänlighet, bara för att man vill. Vissa gör några taffliga försök, men det lyser oftast igenom att det handlar om att göra saker för sin egen vinning, det är inte snällhet, inte på något sätt.

---

Att göra något vänligt för någon annan utan att vänta sig något tillbaka, kanske till och med utan att den personen ens märker det, för att man vill, för att man vill vara snäll helt enkelt, det gör människan god på nåt sätt.

Man tycker att detta ska vara så självklart för alla, men det är ju inte så det funkar. Det gör mig trött.

Jag försöker alltid göra bra saker för andra, vänder ut och in på mig själv för att andra ska få det bra, för att det känns bra för mig, det gör mig glad.

Men när folk beter sig illa mot mig eller mot folk jag bryr mig om, då blir jag en bitch, det vet jag.

Ibland kan jag bli riktigt jävla otrevlig.

---

När det handlar om familj och vänner så ska det väl på nåt sätt gå ut på villkorslös kärlek?

Det ska inte spela någon roll vem som ringer mest, eller vem som ringde sist, för grunden finns ju där.

Min kära bror är inte någon stjärna på att komma ihåg födelsedagar eller att höra av sig, men det är inte jag heller.. Vi brukar skratta åt hur jävla usla vi e på att höras och ses, fast vi bor i samma lilla by. Men när vi ses är det ändå bara glada skratt, och jag älskar ju honom fast han inte ringer när jag fyller år, för att det bara är så.

Eller en kompis från förr som jag pratar med väldigt sällan, det skulle aldrig bli några sura miner, för vi vet var vi har varandra, och vill man så är det bara att ringa liksom, det behöver inte vara svårare än så. Tänk om jag skulle gå och sura över alla som inte hör av sig till mig, då skulle jag ruttna på mig själv.

---

Vissa saker som händer runt mig rör upp gamla känslor, och det gör mig förbannad när folk inte kan tänka längre än näsan räcker. Att hålla på och tjafsa om gammalt skit, och sitta och gnälla om vem det är mest synd om, orka hålla på så liksom?

Jag har varit med om vissa saker i mitt liv som jag önskar aldrig, aldrig hade hänt. Men det har ändå gjort mig till mig, och jag har blivit ödmjuk inför livet, och lärt mig uppskatta de små sakerna, som ändå visar sig vara de stora.

Jag skulle önska att fler människor förstod att det inte krävs så mycket för att vara lycklig, istället för att sitta hemma och beklaga sig för att man inte hade råd att åka till Thailand, i år heller.

Så för fan kan inte alla bara va lite snälla mot varandra, och sluta sura så förbannat!